Om att hata..

Jag har aldrig tyckt om ordet hat, att hata. Jag har sagt att jag aldrig hatat bara tyckt illa om vissa, väldigt illa om en del. Men var går gränsen för att känna hat? Jag är uppvuxen med starkt troende föräldrar som jag aldrig hört uttala ordet hat. De lever inte nu, men jag undrar vad de skulle sagt om de fått veta, det deras dotter varit utsatt för? Skulle de förlåta?

I min bok: Under ”bara britta”, beskriver jag i ett kapitel som heter:” gisslan om en person som jag idag tror är den enda person jag hatar, finns inget annat ord för det han gjorde.

Utdrag ur det kapitlet: ” en viss intern på Tidaholms-anstalten kan avkorta sin strafftid och komma ut i samhället  till folkhögskolans värld, på grund av sin höga intelligens eller hans starka ambition att bli fri från det brott han faktiskt gjort. ”

Han öppnar min post för att vara hjälpsam, han låser min dörr för att skydda mig. Sakta och smidigt kliver han över tröskeln till mitt liv. Han har nyckel och kommer när han vill. Jag förintas själsligt av smällarna. I mörkret hittar jag reträtt-vägar genom ”ofarliga” vänner. Jag föreslår honom att vi ska säga att han gjort slut. Då sa han att ingen skulle tro det. Då först förstod jag att också han var ett offer.

Ingen visste, eller alla visste. Detta skriver jag för att belysa att vi är många som lidit som Josefin Nilsson, och det är många som är som ”han”. Jag vill inte heller nämna den idioten vid namn. Det ska de inte få. Min förövare är idag präst, han som sa att han var ”djävulens son”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s