Så började sagorna när jag var liten. Vad var det för fel med det? De hade en början, en mitt och, inte att förglömma, ett lyckligt slut. Idag, som författare är det strängt förbjudet att börja en roman på det viset. Nej, det ska vara spänning från början, rakt in i ett drama, så läsaren blir nyfiken. Har man inget spännande att komma med, så kan man låta bli att skriva. Men det jag undrar över idag är, varför det är så fel att börja med: det var en gång? Kanske att vi inte har tid att lyssna, vi är för stressade. När jag skrev barnsaga när jag var åtta år, så började jag med: ”det var en gång en fattig flicka”. Det var ju i och för sig ett drama. Men sagan slutade med att hon blev lycklig. Alltid bra slut. Det var en så skön känsla. Alla sagor slutade bra. Nu slutar alla bra romaner med en ”cliffhanger”, man ska undra och ges utrymme att grubbla litegrann. Skapa en oro. ”Du ska inte tro att allt är bra, det är det inte..”

Vad vill jag säga med en bok? Ibland är det ”bara” i terapeutiskt syfte, ibland vill jag  berätta något. Få någon annan att se mina tankar, dela med mig, kanske få svar, väcka debatt. Därför känns det bra med mitt ”tankerum”, så jag kan tanka ur lite av de tankar som trycker på.