Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag var 16 år och inlagd på avd 13, kirurgen Falu lasarett. Allting började en kall novemberdag 1968. Redan då hade jag fått smällar i livet som man inte ska få som ung tonårstjej redo att ta sig an livet. I det som hände 1968, kom ”det andra” i skuggan. Transporterad i Leksands enda bårbil till Falu lasarett, kräktes jag och hade vansinnigt ont i magen. Sedan följde två år av sjukhusvistelser. Många operationer, brusten blindtarm, en äggstock bort, varfistel, feber på 41 grader, sänka på 140, senare skrivs jag ut efter att ha blivit vad man kallade: ”ett mysterium”. Att bli helavtvättad i sängen och få kissa i bäcken, blev en vardag för mig. Detta fick mig att känna stor respekt för unga människor som jag vårdat senare i livet. Man vänjer sig, även i svåra situationer. Jag tror att det är nödvändigt att vänja sig för att stå ut, när inget alternativ finns. Så tänker jag också om Josefin Nilsson. När andra säger: ”det är bara att gå, varför går hon inte?” De vet inte. Jag vet. När jag var ”gisslan” i en liknande situation, fanns hot om att skada andra i min omgivning. Det var då självklart att vara kvar. Men, jag hade önskat att någon hade ”lyft” bort mig, burit mig mjukt och ömt därifrån. ”Älska mig för den jag är”, inte för att du måste, inte på ditt sätt…

”Det blev solförmörkelse när du gick”..det var en tant som låg på samma sal som min som sa det. Jag spred tydligen solsken trots min sjukdom. Jag visste inte hur sjuk jag var, visste inte att jag höll på att dö.. förrän prästen kom. Han log när han lämnade salen, han visste att jag skulle överleva och gav min mor och far hopp.

Idag har jag respekt för livet och för min nästa. Kom ihåg, lyssna och framförallt, stör om du anar att någon mår dåligt.