”Under den pågående debatten kring vilken terapi som är mest effektiv, KBT eller psykodynamisk, känns det viktigt för mig att lätta på trycket. Speciellt då jag för närvarande går en steg 1-utbildning med KBT-inriktning. Det är inte svårt att känna entusiasm inför denna terapimodell, då redan utbildade och invigda KBT-terapeuter föreläser och gör allt för att övertyga oss om att detta är det ”enda rätta”. Min nyfikna och något naiva inställning till livet gör det dock svårt för mig att hålla tyst.

I 30 år har jag arbetat med stödsamtal för människor som snubblat på livets stig och min erfarenhet är att det är kontakten med patienten som är det viktigaste. Om inte första mötet blir ”bra” så spelar det ingen roll vilken metod jag använder. Det är människor det handlar om och vi kan inte stirra oss blinda på vilken terapi patienten ska ha. Vi måste möta patienten med respekt för hens historia. Sedan kan man naturligtvis ha hjälp av olika terapiformer.

Trots att jag nu går en KBT-utbildning vill jag inte bli fast i ett ”fack”. Jag kommer alltid att först och främst se till personen och hens historia.

Ett viktigt möte kan se ut så här:

Du sitter mitt emot mig i den gråblåa fåtöljen i mitt rum. Besöket som har varit ett livsavgörande beslut för dig kommer att ta 45 minuter. Dörren är stängd, röda ”upptaget-lampan” lyser, så att ingen kan störa vårt möte. Du sätter dig försiktigt, som man gör på okänd plats, ytterst på fåtölj-kanten. Benen tätt tillsammans, händerna håller krampaktigt i varandra för att hålla ihop hela dig. Dina sorgsna, vilsna ögon och sammanbitna mun talar om att vägen hit har varit svår, kantad av faror och smärta. Du har ärr, men också sår som inte läker, du känner inte tillit till någon. Du är spänd och vågar inte ändra ställning. Din blick far ändå snabbt igenom rummet för att identifiera faror och hitta livlinor. Jag sitter mittemot dig i en likadan fåtölj. Skillnaden är den att jag har suttit här många gånger, i många år. Livet är orättvist.

Du stannar med blicken på en tavla med texten: Tankar tar tid”. Jag kommenterar detta som en förlösande inledning på vårt samtal: ”Ja, tankar tar tid. Jag köpte den i Dalarna. Den blåa färgen på ramen matchar fåtöljerna.” Du ler ett försiktigt leende och flyttar in en bit i fåtöljen. Ett första steg är taget. En resa har börjat.

Jag sträcker fram mina händer och du lägger pusselbitarna av ditt liv i mina händer. Tillsammans ska vi lägga pusslet, laga skadade bitar, kanske skapa nya.

En behandling har just inletts av ett avgörande första möte. Vilken metod jag sedan väljer är osäkert. Det jag däremot vet är att jag fortsätter att fokusera på det viktiga mötet.”

Ps. Detta skrev jag i en tidning för många år sedan. Jag arbetade sedan som KBT-terapeut och använde KBT som ett bra verktyg, men fortsatte att fokusera på mötet. Innan artikeln publicerades ifrågasatte man mitt motiv, om jag inte tyckte KBT skulle an vändas. Så menade jag inte. Fick dock positiv respons och ser tillbaks på ett givande arbete med relationer.