Ingen nyckel kan öppna dörren till igår…

Idag har jag varit på en begravning. Tårar rinner över min kind till musiken:” Blott en dag..” Varför är begravningar så viktiga? Tillfälle att ta avsked av någon som inte hör mig. Men de anhöriga hör. Tillfälle att gråta och ge uttryck för den sorg man känner, de instängda känslorna.

Bertil var en fin man och vän. Att se hans barn i svarta kostymer, vita skjortor och vita slipsar, då är känslorna utanpå.

Jag minns min fars (på bilden) begravning. Jag var bara 20 år och hade försökt vara stark, tuff när beskedet om hans död kom. Jag skrattade tom. Chock så dom. På begravningen i missionskyrkan släppte allt det jag hade inom mig. Jag grät så att hela bänken skakade. Min mor fick hålla i mig. Jag tittade på kistan och förstod att därinne låg min far och skulle aldrig mer ge mig en kram, säga att jag var duktig. Då skrev jag ett inlägg i en tidning med rubriken: ”Ingen nyckel kan öppna dörren till igår”…

Så många olika begravningar jag varit på, och alldeles för många. Min fars, min morfars, min farfars, min mors, två svägerskor och min älskade brorsdotter Malin och några vänner och fyra kollegor. Men får man rutin? Det man vet är att man ska ha en handblomma. Klädsel neutral. Näsdukar med och mobilen avstängd. Sen är det bara att släppa på känslorna. Gråter man för den som ligger i kistan? Inte alltid. En god vän till min mor dog ett år efter henne. På hans begravning spelade de en psalm som min mor skrivit. Då grät jag och tänkte på henne. Är det ok? Känslor är ok. Förr fanns gråterskor som hjälpte till att få fram tårarna.

Jag var med på en begravning i Mexico. Mycket underligt. Mannen låg i en öppen kista i hemmet och alla gick omkring och drack ponche och pratade och lyssnade på musik. Han var liksom med på sin sista fest. Vi i vårt land är nog lite rädda för döden, för att se det uppenbara, han är död.

Saknar er alla som försvunnit ur mitt liv, letar efter nyckeln i mörka stunder…