Brittas tankerum

I mitt arbete som KBT-terapeut, var relationsproblem ett av dom vanligaste problemen. För att kallas relation, måste det finnas mer än en person. Mitt bästa verktyg var Anna Kåvers relationsprogram: ”Att hitta balansen mellan målet, relationen och självrespekten.”

Målet: 1: Beskriv situationen, 2: Uttryck klart och tydligt vad du känner och tycker, 3: hävda dig, 4: motivera-klargör följderna, 5: var medvetet närvarande, 6: säkert uppträdande, 7: förhandla och vänd på situationen.

Punkterna hjälper dig att uppnå dina syften i samspel med omgivningen, och att få andra att ta dina önskningar på allvar. Om första steget är att veta vad man tycker, så följer steget att få kunskap och träning i att förmedla det man tycker på ett effektivt sätt.

Den viktigaste av dessa punkter är nummer 7: förhandla och vänd på situationen. Håll fast vid ståndpunkten men kom på alternativa förslag. Be den andra komma på förslag. Lämna över problemet. Inbjud till samarbete kring hur ni ska lösa situationen.

Min egen reflektion är att det är svårt med relationer, och så viktigt och så underbart när det fungerar. Relationer är ju inte bara tvåsamhet, du har en relation till grannarna, till vännerna, kollegorna på jobbet. Vi behöver varandra. Som min ”syster” Ramona sa n’är hon var fem år och skulle tillbaks till Bunkern i Tyskland efter en längre vistelse hos oss i Leksand: ”Jag känner mig som ett äpple som delats i två delar.”

 

 

Vinnande novell i Stockholmsförfattarnas novelltävling 2018.
Juryns motivering till det vinnande bidraget:
”Bra skriven. Engagerande med närvaro och rytm i både språk och handling. Novellen är välskriven, innehåller en detaljerad och realistisk miljöbeskrivning. Ett språk som griper tag och håller. En bra knorr på slutet. En intressant frågeställning som väcker en hel del igenkänning hos många.”
_____________________________________________________________________________
Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den.
Kaffet har hunnit svalna i koppen. Utanför fönstret ser jag hur ett eklöv singlar i en dans ner mot marken. Jag kan känna avund över den lätta dansen. En gång trodde jag att livet skulle vara som en dans, och kanske upplevde jag det så då. Men för att kunna dansa, så måste man vara lätt och livet blev tyngre, och jag blev klumpigare.
Nu har lövet nått marken och det är vad som händer efter dansen. Jag känner mig som det där lövet på marken, bortglömt, visset, blir trampat på. Den vackra färgen bleknar.
Jag tar en klunk av det kalla kaffet. Hinner jag sätta på en ny kanna innan barnen vaknar? Jag chansar och sätter på en kanna till. Går in och tittar på pojkarna som är två och fyra år och sover middag. Så fina dom är. Dom är värda att älskas. Dom är värda att ha en mamma och en pappa som orkar leka med dom, som har tid.
Kaffet har runnit igenom bryggaren och jag häller snabbt upp en kopp, så snabbt att halva koppen hamnar på mina jeans. Aj, det bränns och barn nummer tre som ligger i magen ger sig till känna genom en spark. Om tre månader ska du komma till världen. Du är planerad och efterlängtad, men idag är det svårt att få fram dom positiva känslorna.
Jag byter byxor och går till köket för att dricka en kopp kaffe. Då, vaknar den yngsta sonen och ropar på mig. Naturligtvis skyndar jag till spjälsängen för att ta upp honom. Jag tar fram en banan och ger honom mellanmål. Tänker ta en klunk kaffe, men det är kallt och jag ger upp om kaffestunden och tar ett glas vatten.
Maken ringer och berättar att han kommer att bli sen. Jag försöker att inte låta mig slås ner av det mentalt. De flesta dagar och kvällar är jag ensam med barnen.
Båda barnen är vakna. Nu försöker jag tänka positivt. Frisk luft är bra. Jag klär på barnen och går ut.
Nej, inte nu! Den minsta pojken har kissat på sig.Var det kanske för tidigt att ta bort blöjorna? Man vill ju vara duktig och ha duktiga barn. Vi får gå in igen. Av med alla kläder, barnet i magen sparkar, precis som om jag inte fått nog med sparkar idag.
Barnen behöver mig, de behöver sin mor, de behöver en glad mor som visar kärlek och förståelse. Jag tappar upp ett bad och häller i bubblor. Barnen är åter glada, jag har lyckats, ännu en gång. Kaffe är nu försent att ta, jag häller upp ett glas juice och njuter, en stund. Barnen vill också ha juice, naturligtvis.
En väninna ringer, hon har inga barn, jag blir glad för en pratstund. Då gråter äldsta pojken som man gör när lillbrorsan slagit honom i huvudet med en lastbil. Samtalet avslutas, och jag vet inte vad som sagts. Men jag vet att barnen nu är trötta och att det är läggdags. Min egen trötthet vågar jag inte tänka på. När dom ligger ska jag se på en film och lägga upp fötterna i soffan och kanske ta en bit choklad. Jag ler vid tanken på mitt nästan förbjudna kvällsprojekt.
Barnen sover, jag tassar in till soffan, tar fram chokladen, sätter på tvn och…somnar.
Jag vaknar med ett ryck när maken kommer hem vid 23-tiden. Han ler och säger att här var det mysigt med choklad och allt. Chokladen är inte påbörjad, filmen är inte sedd, jag är inte avklädd än och barnen kanske vaknar snart. Hur ska han kunna förstå? Jag idds inte berätta hur det är utan ler det klassiska tacksamma fru-leendet. Och nu måste jag skynda mig att borsta tänder och lägga mig på riktigt, så jag hinner sova några timmar innan barnen vaknar.
På natten vaknar fyra-åringen och har mardrömmar. Han får då ligga bredvid mig i gästrummet. Jag funderar på om jag läst någon olämplig saga, eller om något hänt. Kanske han märkt att jag var trött och ledsen. Stackarn. Nu måste jag bli en starkare och gladare mamma. Jag somnar med hans små armar runt min hals. Kärlek. Efter ett par timmar vaknar den minsta. Jag smyger upp och ger honom nappen och lyckas få honom att somna om.
Vid frukosten säger maken att han måste åka på en konferens till helgen. Jag ler ”fru-leendet”, och säger att det är lugnt. Jag vill bara att han ska åka iväg, så att jag kan deppa ifred. Hur kunde det bli såhär? Så mycket kärlek i form av barnen och ”mini” som är på väg. Men vad fattas?
Nu ligger alla löven på marken, inte ett enda är kvar på träden. Vad skönt, då är det precis som jag känner och då kan man bara börja om. Nu leker barnen lugnt en stund med sina bilar. Jag dricker kaffe utan förhinder, varmt ifrån makens frukost.
Denna kväll kom han faktiskt hem precis innan barnen skulle läggas. Jag sa att jag måste gå en promenad och behövde frisk luft. Han såg förvånad ut, men bytte snabbt om från kostym till träningskläder i bekväm tappning.
Jag gick till en väninna och bröt ihop.Jag grät som jag inte gjort på länge. Jag fick varmt kaffe och förståelse. Jag sträckte på mig och gick hem fast besluten att tala med min man. Men denna kväll var han helt slut, efter att ha lagt barnen. Jag kände mig tacksam, och la mig att sova.
Mina planer på ett förklarande, terapeutiskt, försonande samtal med min man, screenlades i väntan på ”rätt” tillfälle. Men vad är ”rätt” tillfälle? Löven ligger redan på marken, de har redan dött, det ser väl alla? Och kaffet är kallt, i allafall mitt. I korta stunder när barnen sover och jag har satt på diskmaskinen och lagt i en vitt-tvätt där en av makens röda tränings-t-shirt råkat hamna och färger tvätten rosa, och jag har hunnit vara på toaletten och satt mig i soffan, då kommer tankarna. Hur ska jag få till ett lämpligt tillfälle till ett samtal om våran situation? Ska det vara en stund med tända ljus och makens favoriträtt med fläskfile och ett amaronevin? Hur kan jag nå honom utan att kränka honom?
Jag känner mig trött, och egentligen så vet jag att det kommer en vår och det kommer nya blad på träden, och barnen behöver mindre kläder på sig. Vi blir alla gladare, och solen kommer att värma våra kroppar och själar. Ensamheten kommer inte att märkas lika mycket. Livet blir helt enkelt lättare. Så varför göra någon förändring nu, det kanske blir värre.
Jag börjar känna mig impregnerad i min roll som mamma och hustru. Inget eller ingen kan rubba min roll. Jag kan tom känna en stolthet. Vardagen pågår och utrymmet för negativa tankar minskar.
Söndag morgon och det är makens ”tur” att ta hand om barnen. Jag låtsas sova, när yngsta sonen smitit förbi sin pappa och kommer in till mig. Tätt efter kommer son nr 2 för att säga att son nr 1 ska låta mamma sova. Då vaknar maken och hämtar barnen och jag går upp och äter frukost med familjen. Alla är glada, även den ”impregnerade” mamman. Jag har gett upp för längesedan.
Jag föreslår en utflykt. Sagt och gjort, så packar jag utflyktskorgen, medan maken läser tidningen. Allt är frid och fröjd och familjen är lycklig. Jag plockar undan disken, klär på barnen och tar en klunk kallt kaffe. Det smakar inte bra, men nybryggt kaffe finns i medhavd termos, som maken och jag ska dricka sen. Solen skiner. Pojkarna vill hoppa upp i pappas knä, men jag säger att de inte ska störa när han läser tidningen. Vi ska åka snart.
Det blir en bra utflykt, och alla är nöjda med matsäcken. Maken sparkar boll med pojkarna och jag ser leende på. Impregneringen håller i sig. Lycklig mamma, hustru. Lycklig man och lyckliga barn. Lycklig familj.
Så kommer den där dagen.Den där dagen när impregneringen inte håller längre. Foglossning, svårt att gå. Pojkarna slåss. En av dom får magsjuka. Den minsta kommer hem från dagis, med en lapp om att de har löss. Sanering av familj och gosedjur. Jag ramlar och stukar handleden. Maken är på tjänsteresa. Impregneringen är upplöst, plötsligt ser jag tydligt hur illa det är. Min mor kommer och säger: nej nu får du prata med maken.
När lössen är borta, kräkningarna upptorkade, handledens svullnad lagt sig och foglossningen känns bättre, då bestämmer jag mig. Nu eller aldrig. Jag måste tala med honom. Upplägget är inte planerat. Hur tömmer man ett fyllt ”tankerum” på ett smidigt sätt?
En kväll, när barnen är lagda och vi sitter i soffan, så stänger jag av tv`n, efter väderrapporten som han måste se. Han tittar förundrat på mig. ”Jo, det är något jag måste säga.” Tystnad. ”Jag skulle vilja att du jobbar lite mindre.” Puh, nu är det sagt. Han tittar ännu mer förvånat på mig och svarar: ”menar du att jag ska sluta jobba?”
Där slutar vår konversation. Just nu har jag och min man en kris, men han vet inte om den.

Äntligen har jag börjat skriva på min roman. Det är ett gammalt synopsis, som jag inte vågat använda. Men idag vågar jag! Efter..får jag själv säga, succen med debut boken: Under ”bara britta”, vågar jag vad som helst. Nu kan jag kalla mig författare och det är stort. Jag är i min skrivarstuga i Ovanmyra och skriver så pennan glöder. Promenerar som gäst i närliggande skogar, hittar en och annan svamp. Tornfalk skriker till hälsning, eller för att tala om att jag bara är gäst i hans hem. Räven stryker runt stugan, och den är stor, vacker med en yvig svans. Mäktig, magisk miljö. Jag har ju lovat er en roman till om ett år ifrån releasen på min debut i april. Jag jobbar på det.

Ta hand om er, ta vara på livet, jag gör det…

Häromodagen var det rocka sockor för att okeja olikheter. Igår kväll såg jag en fruktansvärt grym dokumentär om funktionshindrade i Ghana. En journalist i rullstol tog sig till olika platser och intervjuade människor, en del var inte människor. Och då menar jag inte de handikappade utan t.ex prästerna som förgiftade oönskade funktionsnedsättning barn och slängde dem i floden för att dö. Han tom sa till journalisten i rullstol att hon nog hade en förbannelse över sig. Flera psykiskt och fysiskt handikappade satt fastkedjade i stolpar, för att kanske svältas ihjäl och ge dem tillbaks till andarna. Horibelt. Detta stärker mig ytterligare i mitt nästa bokprojekt om religionens makt. Vem har rätt att bestämma vem som får leva, vad som är rätt och fel? Jag känner mig ganska olika, har jag rätt att finnas? Tänk en värld med bara ”lika”…sug på den tanken

”Ett utrymme i hjärnan som anatomiböckerna glömde”

Visste ni att vi har ett tankerum i hjärnan? Upptäckten jag har gjort ger mig inget Nobelpris, men en tankeställare har jag fått. Vill därför presentera detta outforskade lilla utrymme i hjärnan som anatomiböckerna glömt.

Vad är då ett tankerum? Jo, ett rum dit alla tankar går. Vissa tankar passerar relativt obemärkt, andra dröjer sig kvar och kräver uppmärksamhet. Rummet är litet och har en sluss, där alla tankars värde gås igenom. Den minimala anatomin gör att vi ibland måste släppa ut en del tankar. Om inte, kan olika symtom uppstå: huvudvärk, sömnproblem, svettningar, onödig grubbel tid och depressiva symtom. Men varför inte pröva denna enkla självhjälp ande insats.

När man säger ”en tanke slog mig”, så hörs det att det gör ont. Om någon slår mig, går jag ju inte vidare som om inget hänt. Enligt ”den heliga skrift” ska man vända andra kinden till. Normalt sett så värjer man sig och undrar varför man blev slagen. Den som gjorde det vill ju säga något med smällen. Alltså är det nonchalant att bara gå. Lika är det med en ”tanke som slår en”. Det är en tanke som kommer med en sådan kraft att den far förbi slussen och in i motsatta väggen på tankerum och…det gör ont! Den är viktig! Den kan jag inte nonchalera.

Vad är då lösningen? Hur blir man av med smärtan, befriad från tanken? Jo, genom att delge andra sina tankar, de som gör ont. Jag har provat, och vet att det hjälper. Men metoden är inte evidens baserad. Vad betyder detta ord som genomsyrar hela vårdversamheten? För det mesta blir det en positiv utgång av det hela, men det kan bli problem då siffror inte går att få fram. Då endast patienters positiva upplevelser inte räcker för evidens lasering. Då tårar inför avslutad fungerande behandling inte räcker. Vad gör jag?

Evidens betyder bevis där det krävs en fallstudie, en pilotstudie, en RCT-studie (randomiserad kontrollerad studie) och slutligen metanalys ( lägsta fall av evidens anekdot). För att en metod ska bli evidens baserad måste det finnas publicerade vetenskapliga studier som är randomiserade och kontrollerade.

Hur mycket jag förstår av detta? Ungefär som en del av er, ganska lite. Hur mycket tid skulle krävas för att först förstå och sedan gå till handling?

Jag har nu släppt tanken fri och trycket i huvudet har släppt. Kommer det fler så hör jag av mig.

Bokrelease i april